Olivia

Utanför hade regnet tilltagit i takt med att mörkret drog in över staden, hösten hade kommit till sist efter sommaren som aldrig verkade ta slut. Vädret bekom inte gästerna inne i den rökfyllda hotellbaren. Vid pianot satt Harold, så som han brukade göra fyra kvällar i veckan. De låga jazztonerna nådde nätt och jämt bort till Olivia som satt vid bardisken och rökte en cigarett med munstycke medans hon smuttade på sin drink och samtalade med George, bartendern som jobbat där längre än de fem åren som hon själv hade kommit hit.

Åren hade, trots hennes yrkesval, behandlat henne väl. Fortfarande fanns där kvar en lyster i ansiktet, hennes kropp var välbehållen och håret skinande rött. Det enda som avslöjade henne som äldre och sorgsnare än vad hon såg ut var ögonen. Vackert smaragdgröna, men tomma. George, torkade av ett par glas och tog sig tid att prata lite med Olivia. De hade blivit förtrogna under de dryga fem år de känt varandra. Känt och känt förresten, bekanta var nog en mer korrekt benämning av vad de var.

Småpratet flöt inte på ikväll, Olivia verkade lite nere och frånvarande, tänkte George. Men det var inget ovanligt, han lät henne sitta där, själv gick han bort till andra sidan baren och torkade av disken. Än så länge var det relativt tomt, gästerna skulle börja komma om någon timme eller så.

Olivia, elegant klädd i sin aftonklänning satt och tänkte, konstigt nog på sina föräldrar vilket var ovanligt. Hon tänkte på sin mamma och pappa på gården hemma i Kansas. Hur hon en förmiddag på våren tjugo år tidigare hade packat sin enda väska och stormat ut ur huset efter ett häftigt gräl. Hon ville minsann till den stora staden, hon skulle bli skådespelerska och uppträda på Broadway. Det var hennes dröm, hon ville inte bli kvar där, tillsammans med de andra flickorna och pojkarna i hennes ålder. Hon vägrade att bli en av dem. En av dem som blev kvar. Hon var sötare än alla sina kamrater och ansåg sig själv ha talang för skådespelaryrket. Och se hur det gick, tänkte hon. Hon varken ville eller vågade åka tillbaka hem. Hon ville inte känna skammen när hon tittade in i ögonen på sina föräldra. Om de fortfarande levde det vill säga. Hon visste inte. Hon hade inte haft någon kontakt med dem sen hon åkte.  Den hon saknade mest var hennes storebror, hennes älskade storebror som hon såg upp till så mycket när hon var liten. Vad som hade hänt med honom visste hon inte heller. Det var inte svårt att gissa att han var gift med Amy, han ungdomskärlek, de två hade varit tillsammans hela livet och var det säkert ännu.

Nu i efterhand så märker man vem som valde rätt, tänker hon. Hennes tankar fortsätter att vandra, plötsligt blir hon avbruten. En fetlagd man i tredelad kostym, glasögon och plufsigt ansikte var på väg åt hennes håll.
”Är fröken ledig”, frågar han med släpig dialekt och cigarr och spritdoftande andedräkt.
”Javisst herr’n”, säger hon med ett bländande leende. Som ironiskt nog hade passat på Broadway.

Jaha, dags att börja jobba, tänker hon.

Trevor

Trevor låg på rygg i den sjaskiga sängen men händerna knäppta bakom huvudet. Eftersom sömnen inte ville infinna sig och regnet vägrade sluta hamra på rutorna funderade han i stället. Han tänkte på sin älskade lillasyster, Olivia, som han inte hade sett på 20 år. Han kom ihåg dagen då han kom hem från ytterligare en arbetsdag på fälten kring Topeka, Kansas, och mötts av sin gråtande mamma på verandan. Darcy, mamman, hade varit otröstlig, Olivia hade åkt iväg. Packat en väska och gett sig av. Pappan,  Thomas, var lika fåordig som vanlig men Trevor såg ändå sorgen i hans ögon där han satt i sin fotölj i vardagsrummet. Oliva, tänkte han, hade hon givit sig av utan att säga något. Inte ens ett hej då. Han hade alltid vetat att hon skulle försvinna, att hon en dag skulle lämna gården och se sig om i världen. Hans lillasyster, den vackraste flicka han någonsin hade sett, hans egen Amy fick ursäkta, hade slutligen dragit sin väg.

Han gick upp på sitt rum, och under kudden låg brevet. Brevet som hon hade skrivit till honom. Varje dag i tjugo år hade han läst brevet och tänkt att han skulle söka upp henne. Men varje dag innebar en ny ursäkt till att låta bli. Det var saker att fixa med på gården, ladan behövde rustas upp, korna tas om hand, familjen försörjas. Hur skulle han kunna lämna allt för att försöka hitta sin syster? Han slutade dock aldrig att tänka på henne, varje dag. Han föreställde sig henne som lycklig och framgångsrik. Hon levde säkert ett liv de bara kunde drömma om med glitter, glamour och flotta premiärer.

Tervor, andades ljudligt ut och satte sig upp i sängen. han drog handen genom håret och bestämde sig för att återigen ge sig ut på gatorna för att försöka hitta henne. Han hade varit i staden i tre veckor nu. Han var fortfarande livrädd, livrädd för alla människor, alla ljud, alla dofter. Men lika rädd som han var, lika hänförd var han av allt som skrämde honom. Staden hade utan tvekan en förtrollande effekt på honom. Återigen såg han Olivia framför sig, bedårande vacker på någon premiär tillsammans med det fina folket.

Han hade börjat leta kring Broadway, där de flesta teatrarna fanns, för tre veckor sedan. Hans sökande hade börjat redan samma dag han steg av tåget. Han hade inte vetat, han kunde inte ha vetat hur stor staden var. Han visste att det skulle bli svårt, men nu verkade det som att det var ett omöjligt uppdrag han tagit sig an.

Deras far, Thomas, var döende i leukemi och hade inte så lång tid kvar. Fadern var den som tagit Olivias försvinnade hårdast, visade det sig senare. Flera gånger hade Trevor kommit på honom med att sitta och snyfta i köket framför det sista kortet de tagit av Oliva. Det var från hennes sjuttonårsdag, bara tre veckor innan hon reste iväg. Trevor avslöjade aldrig att han sett sin far sitta så, Thomas var nämligen en stark man och starka män gråter inte.

Trevor vek upp kragen på sin rock, satte på sig hatten, stoppade ner fotografiet på sin syster i fickan och gav sig ut i regnet. Igen.
Han visste inte hur han visste bara att han måste hitta henne.

Olivia, igen

Försiktigt drar hon på sig klänningen, hon håller nästan andan. Hon vill inte väcka den fete mannen som somnade ungefär tre minuter efter att det var färdigt. Nåja, tänker Olivia, han var i alla fall snäll och varsam. Snygg var han ju inte, men å andra sidan vem var det som anlitade flickor som hon själv. Hon hade haft värre konstaterade hon när hon ljudlöst stängde dörren bakom sig för att bege sig hemåt. Mycket värre. Som den sadistiske fan som hade bankat henne gul och blå förra året, nu hade förvisso Rick tagit hand om honom åt henne i efterhand, men det hjälpte ju knappast henne. Nåja, det var inte första gången det hade hänt och säkerligen inte den sista, det var något man fick lära sig leva med i hennes bransch antog hon.

Ute på gatan hade det, otroligt nog, slutat regna och doften av blöt asfalt blandades med lukterna från avgaserna och de lokala matställena. Olivia tände en cigarett och vandrade långsamt hemåt. Herregud vad jag älskar den här staden, tänkte hon, så stor och så förlåtande. Den här staden dömer ingen, den bryr sig varken mer eller mindre om mig än den rike bankiren på andra sidan gatan. Alla människor hade skrämt henne i början, hon hade varit livrädd för allt då. Nu däremot kändes det som hemma. Nej, det var fel, rättade hon sig. Hemma kände hon sig inte. Hemma var fortfarande på gården hos mamma och pappa. Många gånger hade tanken slagit henne att lämna det hon hade här, vilket i ärlighetens namn inte var mycket alls, och hoppa på första bästa tåg hem. Men hemma var inte förlåtande, hemma var fördömande. Hemma hade folk tittat snett på henne, viskat bakom ryggen och pekat. Den skadeglädjen tänkte hon inte bjuda dem på, inte heller ville hon skämma bort sina föräldrar eller bror för den delen.

Konstigt tänkte hon, jag har tänkt på hemma, mina föräldrar och min bror två gånger idag. Det hörde inte till vanligheterna, hon försökte att låta bli eftersom det gjorde för ont. Åren här hade gjort henne hårdhudad och bra mycket tuffare än vad hon var när hon åkte. Hon kunde skaka av sig det mesta, men tanken på hennes famlij fick henne alltid att bli ledsen.

Det knirrade i porten när hon låste upp, det knirrade också i trappan, varenda trappsteg lät. Precis som de gnällde. Fyra våningar upp. Sen var hon där hon bodde. Fortfarande inte hemma, men i alla fall där hon bodde. Roselynn var inte inne, kanske jobbade hon också sent ikväll tänkte Olivia när hon hängde av sig kappan och gick ut i köket för att brygga sig en kopp te.